Skuggorna äter upp mina 

matrester 

kärleken syns i skrift mellan 

suddiga begär 

du är så unik 

kan bli allt du önskar dina höfter 

dina ord i sången förförisk spontanitet 

din glädje och din djupa sorg 

du vill behålla mig för dig själv och 

ensam vet jag ofta inte vem jag är 

det blir så naket ofta och min kropp 

har inga gömmor 

hänger upp mig på tvättlinan 

emellanåt och i speglingar av 

vattnet prövar sanningen i små 

klunkar livet utan skydddnät

det är nästan så att männen drunknar 

som om du var allt jag ville 

Vägen genom