Avskilt läge
långt inne i ett prång:
mörkt, fuktigt, kladdigt mögel över murad vägg,
lätt äckelkänsla,
på gränsen till svindel och klart illamående.

Typisk återvändsgränd
men ännu mer
"dead end".

Mest råttor på kullerstenarna,
anno dazumal,
knivskarpa skuggor av människor:
döda, halvdöda, skadade, bortkopplade.

Men
GRATIS
entre´ !

HURRA !

Här vid den första tavlan
dras jag ut ur min moders sköte
helt klart
mot min vilja.
Som ändå överlever.

Blodet väller fram tillsammans
med den osmakliga efterbörden.

Den kastas åt råttorna på golvet.

Nästa visar ett ohörbart skrik
i ångest som bara är ren ångest.

Nej, den är anklagande.

Mänskligheten vill inte.

Jag orkar inte.

Tavla efter tavla...blod, mat, kuk, fitta...hunger, trängtan, galen kåthet...

Skuggor av kroppar jag aldrig har känt.

På slutet...en lampa i taket...hostar lite ljus.

Är det du min vän ?

Måste jag längta ut härifrån ?

Måste vi leva tillsammans för att få
en aning hostande ljus över vår ångest ?

My love ?