Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
"Det är så orättvist!"


Lyckliga barn rymmer hemifrån när de är 9, jag rymde när jag var 19

Hon springer därnere bland gungorna och leker datten med sin bästis.
Sanden under hennes sandaler flyger vilt omkring.
Hennes lillebror sitter en bit bort och bygger sandslott med sina färgglada plasthinkar.
Deras glada skrik ekar mellan husen på gården och runt hörnet kommer ett par nyfikna unga pojkar cyklandes...


Hennes vän borde ringa snart, antingen skulle de ut och gå eller ta en fika nere i stan. De skulle till och med kunna hyra film. Någonting blir det ju.
Kanske var det tur att hennes vän inte hade ringt än, hon var ju trots allt inte klar än och var ju bara tvungen att lyssna på " It's my life" en gång till!
En knackning på hennes dörr fick hela rummet att stanna till.
-Öppna dörren. NU!
Det var hennes storebror...


Nu rinner äntligen hennes tårar där ingen kan se. Här är hon ensam och kan vara för sig själv. Men det är så mörkt och golvet under henne är så kallt mot de små låren.
Hon drar ilsket i sin T-shirt medan hennes tårar forsar nerför de rosiga kinderna.
-Varför tror hon aldrig på mig, varför får alltid jag skulden för allting?
"Du skulle ju hålla koll på din lillebror!" ekade hennes mors ord inom henne.
Hon drog i T-shirten tills den nådde hennes knä och började varligt torka bort sanden från såret.

-Jag ropade ju, hörde du inte när jag ropade, mamma? snyftade hon för sig själv...


Nu låg hon helt stilla på den smala sängen och tittade rakt upp på taket, utan att egentligen se någonting.
Tårarna hade börjat avta nu, precis som de alltid gjorde efter timmar av gråt.
Det var snart dags för kvällsfikat. Efter tre månader hade hon vant sig vid deras mattider.
Men hon var ju så sällan hungrig nuförtiden.
Hon gick fram till spegeln och torkade rent ansiktet för att gå, men så för en sekund såg hon ett sönderslaget ansikte framför sig.
"Det här är inte ditt liv, det är mitt liv! Jag äger dig, JAG!" dunkade orden inom henne.
En ensam tår trängde sig fram igen och rann ner till hennes hals.
-Jag skrek ju, hörde du inte slagen, mamma?...


Mörkret börjar nu krypa sig fram utanför det lilla fönstret. Skuggor lurar bakom hörnen och hon kurar ihop sig som till en boll för att hålla rädslan borta.
Hon sitter med ansiktet mellan sina knän och blundar så hårt hon kan.
Hon har suttit här i flera timmar nu, men för henne känns det som en evighet.
Så rycker hon plötsligt till och spänner öronen till högsta nivå för att höra rösten utanför, där nere på gården.
Nu hör hon den igen. Med ett ryck flyger hon upp från sin ställning.
-Hon har inte glömt mig, hon bryr sig verkligen!
Som en skänk från ovan fylls hon av energi och rusar snabbt nerför trapporna.
Hissen har hon totalt glömt bort att den fanns.
-Jag kommer, mamma! Jag kommer!


Med försiktiga steg gick hon nerför den knakande trappan och fram till köksdörren. Där stannade hon till som förstelnad och försvann långt bort i sina tankar.
"Idag är första dagen av resten av ditt liv." stod det på en liten tavla som var det första man såg när man kom in i köket.
Hon stirrade som förblindad på orden, trots att hon nu hade läst dem varje dag i tre månader.
De hade stämt så väl in på henne den där dagen hon först klev in i det här huset.
Det var den dagen som avgjorde allt, det visste hon nu.
Hennes ögon blev plötsligt helt suddiga och hon såg inget framför sig.
Men orden på tavlan hade ätsat sig fast innanför hennes näthinnor.
Hon kände att hon höll på att falla när någon plötsligt tog tag i hennes arm.
-Mår du bra? hörde hon långt bak i sin hjärna som ett slags trummande.
Hon slöt hårt igen ögonen för att sedan öppna dem igen.
Hon hade återfått synen och såg rakt på kvinnan som stod framför henne.
-Jag måste hem. Jag vill tillbaka. sa hon och lät tårarna än en gång falla nerför hennes ärrade kinder.




2006-07-26




Prosa (Novell) av Michmich
Läst 1111 gånger och applåderad av 1 personer
Utvald text
Publicerad 2006-07-26 14:31



Bookmark and Share


    EmjJ
det är var bra.. jag läste den flera gånger men jag föstår fortfarande inte hela.. men jag blir väldigt nedstämd och jag vill ta reda på mer.
2006-07-26
  > Nästa text
< Föregående

Michmich
Michmich