Det är svårt att sortera sina känslor, när man i väntan på läkaren sitter i mottagningsrummet på Onkologen. Jag hade ju redan börjat fundera över om jag skulle bära basker eller keps för att dölja min kommande skallighet, mitt håravfall. Då, när kemoterapin skulle sättas in.
Sitter jag alltså ensam där. Och så öppnas dörren. In kommer Åsa-Läkare. ”Hej”, säger hon bakom sitt Corona-visir. ”Vi har mötts tidigare!”. – ”Det har vi”, svarar jag. – Och så börjar Åsa-Läkare tala. Hon berättar om olika provresultat, som kommit från Laboratoriet – prover från mitt blod. Genom någon sorts dimma försöker jag analysera hennes ord för att förstå vad hon faktiskt säger.
”Så du menar alltså”, säger jag som någon sorts konklusion, ”att jag kan ta min säng och gå?” – ”Ja”, svarar Åsa-Läkare och ler. ”Det kan du!”
*
Det blev nu inte så lätt att få med sängen, när jag skulle ta den och gå. Jag hade ju rollatorn också. Men Åsa-Läkare hjälpte mig att lasta sängen på den och så kunde jag tåga iväg genom sjukhuskorridorerna. Och att ta oss ner till entréplanet via sjukhushissen vållade inga problem. Sjukhushissar är ju designade för att kunna transportera sängar.
Värre blev det, när vi sedan skulle passera ut genom sjukhusets ytterdörr, själva entrén. Den var i form av en svängdörr, som sakta roterade. – Jag inväntade det rätta ögonblicket och lyckades slinka in i det svängande utrymmet med mitt ekipage. Så långt allting väl. Men när vi så hade roterat ett halvt varv och vägen till friheten därutanför öppnade sig, hann jag inte med i svängarna utan tvingades köra ännu ett varv. Inte heller under detta var jag kvick nog utan missade åter öppningen ut.
Det blev ett tredje varv. Och nu började det kännas ansträngande på allvar – särskilt som jag upptäckt att det hade samlats en liten publik, som lätt road studerade det märkliga skådespel, som föregick i svängdörrsutrymmet, där den haltande något äldre herren med svett i pannan desperat sökte sin sorti tillsammans med sitt högst ovanliga ekipage.
Så äntligen lyckades jag manövrera rollator och säng in i öppningen, den som vette ut mot den fria världen – men jag var lite för långsam. Med en smäll klämdes vi fast alla tre och min ena hand fick sig en rejäl kyss. Dörren stånkade i sina tappra försök att fortsätta roterandet. Till sist bröts strömmen. Allt blev stilla. En säkring hade gått. Och där stod vi. Rollatorn, sängen och jag.
Efter några minuter kom personal rusande. Man lyckades baxa oss ut. En ny säkring sattes in och svängdörren kom åter i rörelse. Bakom mig hördes spridda applåder.
Därutanför mötte mig min vän – han som hade kört mig till sjukhuset. ”Du”, sa han. ”Jag tror inte sängen går in i bilen. Vi får ta den på taket”. – ”Och så förstår jag att du fick ett bra besked därinne, eftersom du tagit din säng och gått”.
”Så är det!” svarade patienten. ”På vägen hem är det vi som stannar vid Bolaget och köper oss lite Champagne!”