Min uppgift är att lindra, inte bota. Det finns för övrigt sällan någon bot, men å andra sidan är det lika ovanligt att det inte finns någon lindring. De flesta har kvar åtminstone något litet fragment, en tråd att spinna vidare på, en slinga att följa och utveckla. En egen melodi.

Men på den här platsen, den blågrå staden, var undantagen många. När jag kom fram kände jag omedelbart en bitter kyla av ovanlig skärpa och de polerade fasaderna gav ingen som helst återklang. Jag vandrade planlöst sökande i stadens innersta. De stadsbor jag mötte log ofta brett men distanserat och deras läten saknade resonans. Jag begrep mig inte på dem. Det var som om hela staden var tondöv. Många av stadens vandrare hade onaturligt blank hy, som om den vore överdragen med en tunn hinna av plast. De blottade tänder som var lite för blå, och ibland kunde jag i ögonvrån ana att dessa leenden i själva verket bara var ett slags tomma grimaser.

Hos andra var det vanligt med tunna, blåsvarta linjer i ansiktet, framför allt bland de äldre. Detta kombinerades med djupt insjunkna ögon och lätt flagnande gråaktig hud. De log inte, utan bemötte mig med trött aggression och vresig men ospecifik förnekelse. Inte heller hos dem fann jag någon substans. Jag kom med andra ord ingenstans och insåg snart att jag måste börja om i någon av förorterna. Jag behövde grönska.

Så jag tog mig ut till en före detta gammal by som låg på sluttningen till ett berg som vette bort från staden. Byns förfallna skolbyggnad stod fortfarande kvar, men i övrigt hade det mesta av den gamla bebyggelsen ersatts av planlöst placerade bostadshus som gav ett obehagligt intryck. På skolbyggnadens trappa satt en äldre kvinna. Hon tycktes inte ha påverkats av innerstaden, men var blind på ena ögat som var överdraget av en brungrå hinna, och hon brummade något som innehöll fragment av en melodi. Detta gav mig hopp.

Jag närmade mig henne långsamt och började nynna, och jag märkte att hon reagerade positivt, för det monotona brummandet stannade av lite. Då tog jag hjälp av en förbipasserande vindpust och lyckades försiktigt och mödosamt förädla hennes melodi genom att läka ihop de något oslipade harmonierna med vindsus och grönt prassel. Kvinnan hade nu hela sin uppmärksamhet riktad mot mig. Jag fångade gradvis upp hennes olika signaler, små rörelser i ansiktet, andningsmönster, blicken i det friska ögat, hudens färgskiftningar och händernas viljestyrka och arbetade in allt detta i melodin, som jag delade upp i stämmor och varsamt och kontrapunktiskt återkopplade till hennes person. Det fungerade som det skulle, för hon blev ivrig att själv delta mera aktivt i processen, men det var lite för tidigt, så jag förde leende mitt pekfinger till läpparna och uppmanade henne istället att ställa sig upp. När vi stod där och musiken expanderade mellan oss i såväl omfång som djup till en starkt personlig helhet av tilltagande komplexitet, kunde jag märka att hon till slut nådde det där stadiet av total närvaro som inte gick att missförstå. Till och med hinnan över hennes blinda öga blev lite klarare. Jag införde en stilla kadens som gradvis klingade av.

– Tack, sa hon till slut.

Vi stod länge under tystnad medan jag lät henne fritt försjunka i sig själv och det nya tillståndet. Just då fanns inget att tillägga och dimmolnen gav platsen och stunden en behaglig inramning. Jag hade inte tänkt på det tidigare, men det verkade nästan som om dimmolnen hade lockats fram genom den täta harmonin i de extraherade melodierna och stämmorna. Tiden mognade så smått. Det gröna runt oss fick en lite vänligare lyster i skymningen och den nya bebyggelsen lite längre bort tycktes en aning mindre obehaglig. Hon började bli redo. ”Berätta”, uppmanade jag. Och så gjorde hon det.

Många år tidigare hade hon varit lärare i den lilla skolan. I början var byn skild från staden, men så småningom växte de ihop och slogs samman. Skolan fick allt färre elever efter hand som dessa flyttades ihop i större skolor i centrum. I byn ökade medelåldern kraftigt och nu fanns det förmodligen inte längre några barn kvar. Kvinnan hade sedan under ett antal år försökt arbeta som lärare i en av de centrala skolorna, men det gick inte så bra. En ny tid, hård och grå, rådde och hon förstod den inte. Hon såg på sina elever hur de gradvis förändrades på ett oförklarligt sätt. Det var som om deras ämnesomsättning ändrades i takt med någon förändring som samtidigt skedde i samhället. Hon fick allt svårare att prata med eleverna; de missförstod henne och lektionerna blev något annat än hon hade planerat. De log ofta men skratten var överdrivna, kalla och hårda. Och hon noterade att vissa av dem hade fått glänsande blank hy. Detta ökade gradvis, och när hon såg att också några av hennes kollegor genomgick samma typ av förändringar begärde hon avsked och flyttade tillbaka till förorten. Där hade hon sedan dess tillbringat dagarna med diverse tillfälliga sysslor i byns gamla delar, särskilt kring den övergivna skolan. Även hon hade förändrats, vilket hon tidigare inte varit medveten om. Nu var det dock uppenbart.

– Kan du göra så där med de andra i byn också? frågade hon försiktigt.

”Jag kommer tillbaka”, svarade jag med det av mina leenden som borde inge mest hopp.

Hon nickade frånvarande och försjönk i sig själv. Jag lämnade henne och vandrade ut ur byn, i riktning bort från staden och upp längs bergssidan. Först märkte jag inte så stor skillnad, men bit för bit försvagades den blågrå nyansen och övergick till glesa strimmor som även de snart släppte taget. En stund senare nådde jag en avsats med utsikt över hela staden, och om jag där skärpte mina sinnen till det yttersta kunde jag uppfatta glest utspridda fragment från de stadsbor som fortfarande hade något att ge. Det skulle bli svårt och kanske omöjligt att ge dem något meningsfullt så här. Men långsamt, dämpat och med oändlig försiktighet började jag väva de nya tonerna.

”Kanske ändå”, tänkte jag.