Som att röra vid tystnaden stilla
När man inte ens andas, inga andetag spilla
Som om allting är öde fastän stan är full av liv
När man bara hör suset, inte ens egna stora kliv
Så går man där tills man glömt vad man ska göra
och ensamheten nästan går att höra
Och från bordet plockar man fram en lapp
Där skriver man något, så att inte tystnad kommer ikapp
Man skriver och skriver, och pennans udd är vass
Må orden inte finnas, må den texten vara kass
Kanske bara svarta streck tills pappret fått ett hål
Tappar därför pappret och då faller det en nål
Blott en nål kan döda tysnaden så lätt
Men döda ensamhet, nej det finns inget sätt.