En ådra som pulserade starkt utav hopp..
Nu stryps den åt av uppgivenhetens snara
Vart fanns högre krafter som kunde säga stopp?
så vi detta sköra vackra liv kunde bevara.

Inget svar tröstar störtande tårar idag
Värmen hon spred sprider nu hans kalla kårar
Den som var stark känner nu sig svag
och de kämpar sig kvar, dessa störtande tårar

Vi ber, och vi sörjer i enad kör
denna stund känns evig och obegriplig och brinner av smärta
I vårens bris kanske ändå det är hennes ljuva röst vi hör
Bland solens strålar värmer ännu hennes hjärta

Dock ska ingen glömma, och sakta pusta ut
vad som just har början, har för vissa inget slut
sakta sluter jag mina ögon och försöker förstå
men kan mig inte den känslan förmå
av evig saknad och sorg över att ha mist sin nära
för oss andra, kan vi bara svartmålat hat svära

Engla.