Jag läser ur ärren i min arm
jag brister ut i lättnad i din närhet så varm

Jag vet att jag aldrig får kalla dig och mig oss
men ändå är det för det som jag slåss

Än låter jag gamla sorger glöda i såren
Sorger och smärtor tynar inte ut med åren

Förbarmar mig stilla över de öden som nått mig
likaså bryts ner av de som krossat dig

Allt går hand i hand i denna saga
starka krafter bryter ner de svaga
och när luften tar slut i mina lungor
då svävar hjärna och själ runt i förvirrade gungor
jag begär inte att såren ska suddas ut
förevigt bestämplad är jag tills det tar slut
och om det inte tar slut inom en snar tid
kan övre, mäktigare, hemska krafter ta vid

jag ber, bara idag för mig själv att orken ska finnas kvar
när frågorna är slut, begärs väl ändast svar
från rakbladets vassa yta, så ren, glänsande och bar