I den bortforslade dåtiden fastnade 

ett löv. Fastkilad i kanten mellan nu

och då. Mitt i. 

Vanor är så vanliga att de märkligaste 

inte noteras som att jag varje kväll innan 

jag beslutar mig för att släcka ljusen kollar 

upp om det kan vara du som läser mina 

dikter. Du är aldrig iögonfallande metodisk. 

våra orter och ditt namn upprepar sig inte 

allt för ofta. Du slukar hela min repertoars 

bredd. Högt som lågt. Hade varit behändiga

drag i din personlighet- främst i slutet av mitt

förskräckliga slags avsked.