I feberdrömmar våndades han ofta, svettig, som barn. Med ständiga öroninflammationer. Med värk.
Men ur de drömmarnas värld fanns intet gott att hämta.

Bättre var det ändå nu för honom. Nu på ålderns höst.
Nu kunde han drömma om allt det vackre i det förgångna.
Som när båten sökte vind i segel, fick fart och han vid rodret styrde ut på Skagerak. Mötte dyningen. Såg brotten mot kända grund.

Här är jag.
Det är jag som styr min färd.
Ut på havet.
Styr jag.
Långt
I sol och vind är jag.