När jag sitter och tittar
ut från mitt fönster
och ser över centrum av stan
fylls mitt hjärta av värme
och tacksamhet,
regnet som en hinna över stan.

Här bor vi vid havet
långt bort från ära och redbarhet,
långt bort från storstäders glam.
Här är folket goda och glada
och trivs i sin gilla gång,
här finns inget grupptryck att stressa
här sjunger vi långsamhetens sång.

Tackar Gud för Blekinge
hoppas på väckelse och kraft.
Man har hört om all väckelse i
Småland som dom mycket fordom
har haft, men aldrig det skvätte hit ner.
Inget spår av det jag ser.
Jo nog är blekingarna ödmjuka till sinn,
nog finns här också hålor av Hin.

Visst på sjuttonhundratalet var
den här staden likt Tortuga är på film.
Skumma var hamnkvarteren,
och av kaggar flödande med brännevin.
Med egen tobakstillverkning
och syndiga nästen åt gästen
och östersjöpirater, javisst.

Jag har bott här nu
blott en vecka
utan förväntan och utan fördom.
Trivs varje dag mer och mer
ty det är bättre att bli överraskad
än besviken och ledsen i min själ.