Ensamheten är tung att bära,
den smärtar själens innersta rum.
Ger sår som sällan tillåts läka.

Att uthärda är det primära,
annars känns tillvaron enbart krum.
Tvingar oss att livsandar späka.

Ensamhet manar till att finna,
vid sökandet av en gemenskap,
någon eller något sådant ting.

Det må vara man eller kvinna,
eller fyrbent vän i passande smak.
Någonstans finns en sådan koppling.

Om ensamhet kunde undvikas,
skulle den smärta den orsakar
inte längre vara till besvär.

Livsvillkoren kunde berikas,
den gemenskap alla bejakar
frodas i en sådan atmosfär.

När jag lyckats vända ont till gott
har ett önskat mål jag därmed nått.