Var hälsad, vackraste vän.
I skogar som somnat, mot bergen
jag sökte din skepnad än
bland grågren, som enda färgen.

Där fällde all solsken kol
från hissnande hällar höga
mot motvindsvandrarens mål
än okänt för eget öga..
..förfelat av strimmors stål;
konturer av ljusnatur
i sinnlösa siluetter
var världar av djupskogsdjur
som ruvat i röda nätter.

Vem var jag i gömmors liv
vid skrymslen som växt till skrien?
Blott värnad av knot och kniv
från fall och förföljarlien
och rolösa rovdjurs riv.
Vem var jag i jord allen?
Ej annan än modtrytsbytet
som gömt sig i gråstensgren
från främling och vargflocksrytet.

Där länge beträngd, förvillad,
gick blicken mot minnesmark
tills Harmonias härd inbillad
här reste sig sinnesstark.

Vackraste värld, var hälsad
hos höstrikets djupaste famn,
var vacklande ven, var frälsad
av dig som fått form och namn,
fått färger och ton till hösten
att ljuda sitt bud i rösten;
vart slag, vart vägval ska vi övervinna.
Var hälsad, vackraste kvinna.