Det går en måne
Bakom molnen.
Skogen förvandlad till
Sin egen skugga.

Älgen vandrar inte längre,
Mager tuggar hon tallskott,
med risk för sitt liv.

Svampar saknas,
fåglar, skalbaggar,
Ekorrar, så få att de sista
ser sig förvirrat omkring.

Livet håller andan
I detta mörker.
Tystnaden breder ut sig
Inte ens nattfly
Klarar denna tid av
Girighet.

Över mossan spelar en död
av gigantiska mått.
Vart du än ser, om du ser,
Mörker och ofattbar
Hjälplöshet.

Månen viskar sin sång
bakom molnen
Blek av förfäran.