En del bergsbranter bär på historia, på tysta minnen, här i Västsverige där jag har lev mitt liv och ännu bor.
En av dess branter har jag i min egen dagliga utsikt. Hängeskår heter den. Och i Hemmafjorden finns ytterligare två tigande stup.
Och runt Göteborg, min födelsestad, finns de rentav där nu industrier och tät bebyggelse ligger.
För nästan alla människor är sådana bergspartier naturligtvis bara just berg. Kanske vackra. Men ändå bara berg. Och definitivt tysta.

Fast för mig, ornitologen, och för några andra ytterst få, för mig, för oss, talar bergen. Viskar. Blinkar hemlighetsfullt. Berättar historia: ”Minns du? Hör du? Ser du?
Och för min inre sinnevärld är detta inte svårt. Jag hör sträva skrianden. Ser snabba vingar, gula ben. Ser ljusbröstade falkar sitta klippa.
Jag drömmer pilgrimsfalk, den förnämsta jägare som evolutionen frambragt. En del av min barndom. Min pappa älskade dom. Studerade. Ringmärkte. Tecknade. Skrev. Om dom.
Och pojken Ingmar var med. Och det är därför som han delar hemligheter med vissa stup i bergen här i Västsverige. De är liksom en rikedom inom honom, inom den äldreherrenochpojken.

Märkligt nog kan han uppleva det på TV också. Det är när man sänder handbollsklubben IK Sävehofs hemmamatcher. Som vinjett till sändningen visas på skärmen Partille Arena. Och i fonden därbakom ligger de, Partillebergen. Tigande dock, somsagt, men också viskande för viss del av den handbollsälskande publiken.

Och kanske märkligast av allt, när han Ingmar, författaren, den 19:e oktober tvåtusentjugoett, vaknar upp ur narkosen efter en höftledsoperation och genom fönstren på kliniken kunde betrakta ett berg i Mölndal. Ett berg som hade saker att berätta för honom. Just då. Just där.
När han vaknade upp ur narkosen.