Min dotter har uppfyllts av läsarglädje. Genom den trötta dimman anar jag min egen läslust som barn, som ung, som... Jag ler: kanske skulle också jag?
Det får bli Till främmande land. Jag läser:
"Jag stod i vardagsrummet och såg på min fåtölj."
En mening, men sedan har jag inte lusten att läsa vidare. Jag blir inte berörd - jag dras inte in. Och inte heller vill jag upptäcka något, inte veta något mer. Jag vill inte visa mig beläst genom att kunna citera eller härleda. Jag vill inte konversera.
Min dotter läser vidare. Jag ser varsamt på henne utan att störa, och har Paulus ord i hjärtat. Där någonstans står jag och vaggar mig lugn.