Jag läste recension av Kjell Espmarks diktsamling, jag minns inte vilken, men kanske var det en från sjuttiotalet, den första i en trilogi. Recensenten skrev att den visade tänderna. Ja, den ryggar tillbaka och morrar. Konsten är ett vilddjur innanför ett stängsel.

Jag är på färd genom genom en närapå ogenomtränglig djungel. Plötsligt är jag ute på andra sidan. Jag vill inte gå tillbaka: det är för farligt. Men något av mitt mörker är
kvar därinne. När som helst kan man ana det på det stilleben från 1600-talet.

Jag försöker förstå pjäsen, men det är ingenting kvar. De spelade sista föreställningen igår. Trägolvet på scenen bär spår av skådespelarnas svett och saliv. Via deras DNA försöker jag rekonstruera de stående ovationerna.

En skulpturs innersta väsen är dess tredimensionalitet. Om jag försöker omfatta den med mitt förstånd kommer den oundvikligen istället att omfatta mig; när jag upphör att göra motstånd - som om jag är på väg att drunkna och slutligen ger upp och tar ett sista andetag vatten - då skulpturen visar mig sitt innehåll: ett vilddjur. Jag visar tänderna, ryggar tillbaka, simmar upp till ytan efter luft.