en runsten nedslagen i jorden som en kil
som hade någon velat klyva världen i två halvor.
nu står den här, ett oavslutat arbete:
här ska man visst känna tidens storhet och tyngd
men jag känner ingenting.
jag ser bara åkrar, åkrar, nyplöjda
gråjordar,
några traktorer som betar sig mätta
långt där borta,
en grupp påskliljor som ringlar sig
i vårsolen