Sedan är ett ord som tillhör någon annan. En som står bredvid mig och väntar.
Hela dagen är redan nu ett nu, ett kontinuum, med saker som ska göras, med saker som ska hända.

Vi sitter en morgon och samtalar om Fänrik Ståls sägner, men detta går inte att särskilja ifrån att vi snart ska hjälpas åt att bära lådor från källaren eller gå till våra olika arbeten.

Om någon hade sagt: jag ska snart gå till mitt arbete, men jag väntar lite, hade det varit något man helst undvikit för att hålla kvar den kontakt man äntligen fått med dessa människor: att inte vilja släppa dem ifrån sig. Men så var det inte.

Vi satt där och samtalade om Fänrik Ståls sägner; om varandras liv; och blev ibland avbrutna av en skällande hund eller en nyhet på radion.

Sedan fanns inte, finns inte, annat än i några parallella liv.