Här hände nåt förfärligt
nittonhundraåttioett.
Tre människor stod,
under press dom dog.

Det var så mycket folk
som ett stort stort hav,
jag minns det som
gyllene tider.

Sen gick luften ur
ja, den formligen sprack,
det med Mastens festplats
liksom inget mera vart.

Milasten sover
sin gilla sömn
nu är det bara kvar
ett vägkors, ett val
mot Eriksholm
eller mot Brömse.

Ena hållet mot fordom tid
att söka sig till Brömsehus.
Andra hållet också till
tider som vart
kanske inte så gamla så.

Längs vägen bortåt Eriksholm
går en tvåmeterskarl
han vandrat från Kristianopel.

Det är Kalle Svart
denne egensinnige man
...han är stark som en björn,
akta er för'n!
Men snäll som ett lamm
dé é han.

Det är inget kul att bli
använd som mäle för att
skrämma bort barn när man är
på väg till kvar'n
nere vid Möllehall.

Hälsar: Goddag, goddag
på krokiga Loa Hanna
som i sina ungdomsdar
var vacker och rak
och skönaste kvinnan
i bygden.

Kalle minns när dom
dansade en kväll i parken
det var den bästa dans
han någonsin trätt.
Nu kan Loa Hanna bara
titta ner i marken.

Men då nittonhundrafemtiotre,
dé vá tider dé, ack ja,
gyllne tider då.
Men Kalle é gammal nu
Hanna likaså.

Åren går
åren tär
men han har henne ännu kär.
I sanning
ett minne
som en milasten.