ingen skam över
eller något minne av
de döda.
jag visar vägen
till markens djup
med mina vinterhänder.
men hennes varande
är inte så svårt.
ständigt djup
och givandes plats åt
tingen i det.
varför lämnade vi henne
med bara vävnad
att behålla?
hon känner sig aldrig borta,
men jag kan inte
komma tillbaka.
vi lämnade henne
någonstans
och mina nedkylda händer
kryper med skam
eller minne
där jag lämnade de döda.
hon stannar.