Vintern står kall och tom
Så långt bort förlusten av surr
Glömt är sommarens svidande sår
höljt i vitnande dimma.
Den drömmande fjärilen i sin dvala
I osedda springor gömd.

På vid gavel gapar tomhet
Över bin, flugor, humlor, fjärilar
Att längta efter sommar hjäper inte mycket
Kyla och mörker dånar genom skogen.

Det kalla hamrandet på
Min själ klingar ohört
I denna tid utan nåd
Då de osedda, de ohörda minsta små
Går som i ett sus ur tiden.

Stumt viskar årmiljoner tillbaka
de minstas liv som bygger varje vår
Revor, blödande sår
Är snart allt som återstår
I hettans tid när skogar brinner
ett skri mot himlen
Då allt vi längtar förgås.
En suck går genom tiden
Den vi inte förstår.