Jag fick det bevisat nu,
att kärlek kan göra så där ont som dom säger.
Kärlek kan kväva en,
nästan värre än dom där astmaanfallen jag brukar få.

Och jag förstår det nu,
man kan inte släcka känslor som gör ont,
bara för att kunna andas lättare.
Jag måste först ta mig upp till ytan och
lämna dig på botten, men orkar jag det?

och du har sett mina sorger,
svarta moln som aldrig slutar regna
och dropparna är bara kärlek från igår,
men orkar du bry dig om det?

(jag hörde att du varit på bio med henne,
call it jealousy, but it´s killing me)

Och kanske vet du mina rädslor?
De är ingrodda i väggen tillsammans
med dammet och ljudet från när
du slängde på luren igår.

(du verkar ju inte lida nämnvärt av det här?)

Jag skakar på huvudet åt din likgiltighet,
och återvänder till musiken igen.
Våran sång. Din favoritsång.

Och jag gråter alltid vid sista versen.