Ur mig. Skriver mig vrider mig. 

Ur mig. Klockan ligger långt bort 

men registrerar tickandet. Du kom

utbrast han! Leendet överallt 

fastklistrat. Du kom. Allvarligt. 

Jag hade alltid återvänt men din

okunskap blev likt min dumdristighet 

vårt kalla nu. Tänkte hon, skrapandes med skon. 
I någon slags grus. 

Kroppens rester gick upp i rök bortom berget och 

här satt själen avskalad och utan formen visste 

medvetandet inte hur röra sig. Du kanske 

kan beskriva kroppen sade han lugnt som om han 

faktiskt lärt sig. Han var ju trots allt snart 45. 

Hans kyssar trodde hon var vildare. Som om hon 

utan kroppen trots allt kunde ana sig till hans större 

mod. Hennes förtvivlade sorg låg ihopvikt och befrielsens

fotsteg hade ritat framtiden med stortån. Marken var 

så kall men hon kunde känna den varma sanden. 

Skrattande såg hon hans mänsklighet. Dörren for upp utan 

att händerna nuddade handtaget.