Han sjunker djupare för varje dag,
i Lethes strömmar driver han omkring.
Av den har varit finnes ingenting,
ej heller trygga känslan av ett jag.
Han blickar upp mot ytan känslofruset
då ryggen slår mot flodens undre gräns.
Som dova dialoger dånar bruset
i taket av hans nya residens.

I håglöshet är tankarna försjunkna,
apatiskt vilande i svarta dyn.
Han är död redan och förmår ej drunkna,
djupt inbäddad i sjögräsets försyn.
Långt uppe brinner facklor livlöst bleka
och lyser upp en led för Charons eka.