Solen bränner i nacken, mellan hans solblekta hår och den tunna t-shirten. Svetten pärlas i pannan på honom när han tar de sista trampen upp längst uppfarten. Som alltid lutar han cykeln mot det vita trägaraget, eftersom hans stöd sedan länge varit avsparkat.
Han ser att hon ligger på en filt under den stora björken och ropar \"Hej!\", men får inget svar. Tänker efter ifall de är ovänner, har de bråkat? Nej, inte vad han kan minnas. Annars hade det varit en trovärdig anledning till hennes nonchalans, för bråkar, det gör de jämt. Inte om några stora saker, utan små skitsaker som egentligen inte spelar någon roll, men som ändå tycks göra det just då.
Han går över gräsmattan och först när han kommer fram till björkens yttersta grenar hör han att hon sjunger.
\"You don\'t really care for music, do you? Hallelujah, Hallelujah\"
Omedvetet ler han åt hennes skräniga försök att sjunga med i musiken. Hennes ögon är slutna och han lägger sig försiktigt bredvid och njuter av den varma dagen.
När sista ordet är sjunget lutar han sig över henne och kysser henne på pannan. Hon rycker till och slår upp de klarblå ögonen och tittar leende på hans brunbrända ansikte, gröna ögon och ruffsiga hår.
Han tar bort den ena luren ur hennes öra och viskar
\"Vad fint du sjunger, mamma\"
Sedan ligger de sida vid sida och njuter av hans allra sista sommarlovsdag, och hennes allra sista dag hemma innan det är dags att göra sig hemmastadd på sjukhuset.