Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Depressionens hemvist

Innan båten gled in invid hamnen, 

Bilen tog sig ut ur båtens vida öppning, 

Innan gick till den där festen för unga vuxna, 

i den där obetydliga lägenheten i min orts mest 

pinsamma adress. 

Innan. Hon insåg livets ironi, att innan är nu

och egentligen alltid är. Innan hon lade sig under 

honom, innan hon berättade det mest förskräckliga 

en människa kan berätta. Hon hade korta stunder betett 

sig som en patriarkal skitstövel. Utan kuk. 

Mannen inom henne. Han som räddade från ledan, den 

oförklarliga sorgen, depressionen. Han som plötsligt rustade 

sig för oväder och vidder nya. Han som trampade över lik för 

att nya skulle hittas, drunknade i ny sorg för att ny är alltid 

något annat. För att något måste röra på sig. 

Kvinnan inom henne. Meditationen. År av stillhet, lyssnanden inåt. 
Hon som strök sig runt honom, förhandlaren av nuet. 


vilket kön har sorgen ? 

Skulle frågan ställas annorlunda ? 

sätter mig på båten över Östersjön. Tar med mig en av de män 

lärde mig att älska. I någon timme ber jag honom ta en 

tur på egen hand i den stora staden. 

 

Det finns oändliga variationer, dagar, tillstånd men det finns förmodligen 

några få sanna. Anar att hon skulle behöva sanningen. Oavsett 

hur väl eller illa livet farit fram. Hur många utmärkelser 

som pryder väggarna, sparkonton med prydliga belopp och en kvinna 

med renaste mjöl i påsen.  

Det fanns en tid när vi var livets under. Mina plagiat. Dem du. Dags att på allvar 

tro på något mer. Det är en fråga jag skulle behöva ställa. 

Hur svarar man på det. Kan man svara? 

 




Bunden vers av smultronbergen VIP
Läst 78 gånger
Publicerad 2022-01-16 13:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

smultronbergen
smultronbergen VIP