Depressionens hemvistInnan båten gled in invid hamnen, Bilen tog sig ut ur båtens vida öppning, Innan gick till den där festen för unga vuxna, i den där obetydliga lägenheten i min orts mest pinsamma adress. Innan. Hon insåg livets ironi, att innan är nu och egentligen alltid är. Innan hon lade sig under honom, innan hon berättade det mest förskräckliga en människa kan berätta. Hon hade korta stunder betett sig som en patriarkal skitstövel. Utan kuk. Mannen inom henne. Han som räddade från ledan, den oförklarliga sorgen, depressionen. Han som plötsligt rustade sig för oväder och vidder nya. Han som trampade över lik för att nya skulle hittas, drunknade i ny sorg för att ny är alltid något annat. För att något måste röra på sig. Kvinnan inom henne. Meditationen. År av stillhet, lyssnanden inåt. vilket kön har sorgen ? Skulle frågan ställas annorlunda ? sätter mig på båten över Östersjön. Tar med mig en av de män lärde mig att älska. I någon timme ber jag honom ta en tur på egen hand i den stora staden.
Det finns oändliga variationer, dagar, tillstånd men det finns förmodligen några få sanna. Anar att hon skulle behöva sanningen. Oavsett hur väl eller illa livet farit fram. Hur många utmärkelser som pryder väggarna, sparkonton med prydliga belopp och en kvinna med renaste mjöl i påsen. Det fanns en tid när vi var livets under. Mina plagiat. Dem du. Dags att på allvar tro på något mer. Det är en fråga jag skulle behöva ställa. Hur svarar man på det. Kan man svara?
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 78 gånger Publicerad 2022-01-16 13:16 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |