"Det här är allt"
skrek korpen
och flaxade bort,
här blev kallt
och dagen
förbytt till kort;
nu bryter gravyrsten i dammet fram,
nu växer min knotek ur stelnad stam
och intet kan träda tillbaka.

På heden, där herdarna vallade ner
sin vaggande hjord mellan stenars rad,
jag var liksom blind till vad är, och sker,
i tjocknande dimmornas promenad,
på irrfärd från bygd och folk.
I staden jag var mellan vägg och vägg
och undrade sällan vad försiggick
därute på heden, bak bergets egg,
dit varje förstulen, bortkastad blick
gick upp i en aura av ungeldssmolk.

Det var nånstans i lösdrivarår
på utflykt i gränslandens ekar
då grånade grenar slet tag i mitt hår
mitt i kurragömmans lekar,
den kraxande korpen fann mig.
I vilsen galopp framåt bergets topp
han cirklade kring som ett förebåd
att picka ut kött från min krympta kropp
som smalnade bort i försynens dåd
och falnade ungeldar brann ej.

Nu går jag i hjord på vår hemlöshetshed,
min vandring var snar och förvarnad,
och blicken är vid vid min vaggande led,
horisonten är purpurframklarnad.
Det är snart ett liv sedan korpen skrek
och dagen blev kallnad och klar och klen
men under en lund, vid en knotig ek,
graveras mitt namn i en sista sten.