Följde henne längs med den där 

knappt igenkänningsbara stigen genom 

skogen, gräset nedplattat. Vått. Anade att jag 

närmade mig tidvis bakom tallar sprang hon 

hår tovigt, tjockt.  Ibland skrek hon till 

på ett annat språk men rytmerna var likt 

toner 

Vid ett tillfälle ställde hon sig vänd mot mig. 
Det var ett märkligt leende av rus i blick. 

Visste hon var död sedan 2005 men livet var så 

naket där hon stod rätt upp. Jag ville mer än allt få 

hålla om henne, om så för en sista gång. Känna hennes 

fötter mellan mina händer, smeka blodet varmt till

blodomlopp. 

vid ett ögonblick föll jag handlöst fram då manade hon 

mig upp. Drog mig sakta sakta och då satt hon plötsligt 

böjd över över hennes ögats toner bröts med sådan 

intensitet och hon vaggade från fot till fot 

Du är inte riktigt levande och inte riktigt död 

hon sade det tyst med sin vackra allvarsamma 

röst. Jag kan inte fånga det åt dig du måste ta 

dig igenom över ser du tallarna, se upp. 

Tonen i en verklig tystnad fick livet att stå 

helt still och samtidigt började något vakna 

någon del av foten ryckte till som om den 

hade sexualiteten i sig, hade haft dig där längst 

inne hela tiden, 

hennes leende brände himlen med sådan kraft 

att det enda jag orkade var gråten 

den som efterhand gav  kraft.