Det var ett ögonkast från sanningen 

än dock kallad lögn, små obetydliga 

dunbollar och en hjärna som sakta 

vande sig vid tystnaden, 

I timme efter timme blev hon sakta 

den människa som kan njuta av 

närvaron av ett barnsligt litet barn, 

Punkter samlas alltid till en härva, 

just innan hon trillar ut över bergets 

kant, dofterna av kaos som väller in,

Hon badade i sol, närvaron kröp in under 

skinnet idag, kastade henne längs 

klippors vidunderliga utsiktsplatser, 

vågade faktiskt aldrig sätta ord på det 

och trots detta försökte hjärnan dela in, 

rubricera upplevelserna och den slags 

utveckling som enbart kan förvänta sig 

någon form av rak utveckling mot ljuset, 

det var han, deras kärlek, men hon visste 

nu att det var jaget, hon hon själv som 

hade skapat den blödande närhet de lyckats 

skapa som inga andra, 

det sista visste hon var egots hand och 

hon förlät sig själv lättsinnigt för just det 

brottet, 

det gungade bakom ögonlocken just innan 

det gula ljuset försatte hennes sinne i sådan 

märklig närvaro och ro 

slog orgasmerna på hennes klot