Mellan midnattbergens kamrar,
tätt intill serafers fot,
hennes heta händer hamrar
mot botgörarträdets rot;
rödmetallens slagrad märker
varje vitnad frökokong
och vid rödgad ven än värker
gengångssångens slaggongong.

Nära nästen av serafer
bär jag dessa hjässans slag,
tyder jag dess paragrafer
i en obönhörlig lag;
vad mitt minne ej kan tyda
och mitt sinne ej förstå
måste dock mitt skuggjag lyda
liksom vi var ett, ej två.

Och vi kan ej oss förlita
på varandra, skuggjagssvag,
här är frökokonger vita
trots all fallna röda slag.
Dina fina händer hamrar
på en hieroglyfisk skrift
emot de fördolda kamrar
som har grävts till domens grift.

Aldrig når jag fram till porten
som de slagen närmat sig
för det lilla jag ej gjort än
når ej fram, men fjärmar mig
ifrån klarsynthetens nästen
bakåt livsgestalten lång
och förevigt är jag gästen
som fick höra gengångssång
från de livsvälsignadslekar
midnattsbergen ännu ekar.