när han trodde att hon hade vikt 

ihop alla sidor, 

vek solen sina gyllene blad 

det fuktiga innanmätet, 

det inneslutna,  av tiden växande 

ursinnet, som lava ut över 

de höga Bergens toppar 

ramlade i droppe efter droppe 

över hans närapå förlamade 

tunga 

formade orden en efter en inom 

sig och på den åttonde dagen 

hade hans vemod gett vika, 

Tungorna hoppade jämfota in i varandra 

och kärleken skrek i varje por i de dalar 

de ägnat ett halvt liv åt att försöka glömma 

Det var teaterns scen. Det var den högervridna 

politikens ruttna individualism, Bodil Malmstens 

skarpa blick, den dödsdömda svenska kulturen, 

HR, Arbetsgivarens för stora makt, fackföreningens 

slaka kukar, 

det var lavinen, droppe efter droppe samlat sedan 

90-talets utförsbacke och varje oförmåga att trycka 

på stoppknappen 

jag trodde det var kärleken du flydde från skrek 

han han under lavinen, 

hennes blick örnens, de högklackade skorna över 

sida efter sida. Den lilla sårbara flickan, sårbarhetens 

ansikte i dypöl efter dypöl 

hennes blick. Den genomborrade realismens sanna 

uttryck. Allt skrek hon så att asfalten visslade i

vinden, allt ! Allt all jävla brist på luft att andas 

och vore hon en annan hade hon kysst Malmsten 

älskat henne genom hela jävla Europa och tillbaka, 

delat croissanter i Frankrike varje morgon, 

En man tänkte hon. Bakom träden skymtade en 

siluett. Inget mindre. Inget mer.