I de avlägsna lavinerna som tristessens flod
Hämtad från den mnemoniks närvaron,
Vi hänger på en så stor frånvaro i eldens jämnhet

Skuggorna skymmer, försiktig,
De vilar lugnt i målningarna,
I friskhetens törstiga mantel.
Lyriken om gulfinkarna slutade, glad,
I ungas hektiska glädje,
I flockar.
Solen drar i färg i de höga molnen,
skriv kvällen, ödmjukt,
Medan elden är gömd i fjärran, nedförsbacke.
I morgon...
Det kan skada mitt golv,
Känn dammens brända smak,
Rör vid de svarta bladen av mörk, elementärgrå,
Med ögonen döda av tårar och sorgens fasa.

Ingen vänlighet motverkar irritation, ilska,
När rädsla som eld går framåt
Och genom mig genomsyrar rastlösheten.
Det gör så ont att dö i brand
Var det träd, människor eller hund ...










Jag var så säker mellan skillnaderna,
I den flyktiga dimensionen, i ren nåd,
Och skrattade åt mig med charmerande upprullade.
Jag vägrar att möta väderkvarnarna,
I undergrävda skum och excitationer,
Och så många kända poeter ...

Det finns andra ånger, andra övertygelser,
Olika finesser och charm
I den galna euforin, de anmärkningsvärda operationerna
och andra vemod
Jag uppskattar lugnet i skuggorna
När de flödande strömmarna sväller
Och världens smak














puss kram
om du känner panik
av de inverterade siffrorna
upprepad ånger
Aldrig har rädslan för döden känts så mycket.
Vi har morgondagens säkerhet i våra öron
På varje naken ansikte ett vapen
Som om ansiktets skönhet var såret
Och varje ord en kula
Det passerar genom oss som en darrning,
Vi passerar på gatan som om
Rovdjur hoppade runt varje hörn
Beväpnad med dödliga sporer
Till och med rädslan för händer
Handen som räddar dig från att drunkna
Socialt men vad du gömmer i den dygdiga stubben
Som en amputerad av kvaliteter,
Det befaras att värmen i omfamningen är stormen
Hagel i brinnande punkt som bränner hopp
I hjärtans iskalla blomma.