Du sa att livet går vidare.
Jag antar att du har rätt.
Jag måste stå på egna ben,
vara självständig så som jag trodde att jag var.
Men jag kan inte gå.
Jag står på darriga ben i slutet av något underbart
och början på något nytt och jag behärskar mig,
jag håller allt inom mig,
allt som skriker på att få komma ut.
För din skull.
För trots att mina händer är kalla av rädsla,
trots att jag gråter innuti står jag
förbannat kvar på mina vingliga ben och ser ut över en ny värld,
en värld utan dig.
Allt känns sönderslaget.
Ändå kämpar jag varje dag för att inte sluta existera,
kämpar för att fortsätta som en hel själ,
inte en halv.
Men du,
ta det försiktigt.
Jag är så ömtålig ännu.
Jag skulle ju vara stark,
jag lovade ju det.
Men du tog min styrka,
tog min tro.
Det du lämnade är något oigenkännligt på gränsen mellan två världar.

De sa att hoppet är det sista som lämnar människan, de hade fel.