|
|
Berätta om dig själv.
En av 1000 svenskar.
Ett porträtt-av 1000 Utdrag ur kvinna.nu som har sökt porträtt av 1000 svenskar- detta är mitt bidrag.
Margaretha Nilsson
I februari 1946 föddes jag en fräknig, rödhårig "bruksunge" i Sandviken, ett brukssamhälle i Gästrikland.
Uppväxt
Fram till 6 årsålder bodde jag i Jernverkets arbetarbostäder på "Bruket". Husen bestod av 4-6 lägenheter. Vi bodde fyra personer i ett rum och kök, mina föräldrar min fyra år äldre bror och jag. Där vi bodde fanns bara kallvatten inne i köket. På vedspisen fanns en liten varmvattencistern för några liter vatten. Vattentoalett fanns förstås inte heller. Det var dass ute på gården. Det fanns många dass i längan och alla hade sin egen nyckel.
Lämnad på Barnkrubba
Mamma jobbade heltid på en Yllefabrik och pappa i Sandvikens Jernverk så jag behövde "ses efter". Jag har ett par mindre trevliga minnen från försommaren 1950 när jag var 4 år. Jag skulle vara på "Barnkrubba" dåtidens första dagis, Mamma och pappa lämnade mig. Det var inte fråga om någon inskolning. Det var som att lämna ett paket! Jag minns med fasa tanterna som jobbade där. Dom hade uniformer, knut i nacken och mycket sträng uppsyn. Jag tyckte att det var pest att vara där och sprang hem så fort jag fick en chans. Vi bodde en kilometer från "Krubban" så jag fick mycket "spring i benen".
Sommaren 1950
Mamma och pappa fick börja arbeta skilda tider i sina jobb för att "se efter" mig eftersom jag tydligen var ett ovanligt livligt och jobbigt barn. Nästa minne är från sommaren 1950. Det hade ordnats för mig att komma till en familj i Dalarna som sommarbarn eftersom mina föräldrar ansåg att dom behövde avlastning! Det var hemskt. Jag sattes på tåget till Dalarna tillsammans med en "uniformsklädd" tant som tog av mig godis som jag fått av mamma och pappa. Min bror som inte var mindre "jobbig" fick vara kvar hemma!
Jag växte upp på "Hackkörven"
1954 byggdes ett nytt bostadsområde, Hantverkarbacken, någon kilometer utanför bruket. Där fick pappa och mamma hyra 2 rum och kök. Folkhumorn döpte det till "Hackkörven" troligen för att man trodde att de som bodde där inte hade råd att äta annat än "Hackkorv" för att ha råd med hyran.
Ensam bruksunge i småskolan
I småskolan var jag enda "arbetarungen" i min klass.
Förutom mig fanns bara barn från socialgrupp ett: direktörsbarn, ingenjörsbarn, läkar- och tandläkarbarn. Det kändes ibland att det var en otrolig skillnad. När klasskamraterna hade fester på lördagar var jag den enda som inte var bjuden. Det var hemskt att höra dem berätta om hur kul dom haft på sina fester.
Mer kul senare i livet
Lyckligtvis hade jag mera kul senare i livet. Jag tillhörde de "uppvaktade" och fick sällan sitta på danserna på Folkan i Storvik eller parken i Gävle. Dit åkte man med dansbussen eller t.o.m. liftade.
Aktiv idrottare
Jag idrottade också. Terränglöpning och längdskidåkning var mina huvudgrenar. Jag deltog i junior-SM på längdskidor ett år. Skolan passerade och jag tog realexamen. Jag blev en flyttfågel och bosatte mig i Stockholm där jag arbetade i olika familjer och skötte barn och hushåll.
Emigrerade till USA
1966 emigrerade jag och en väninna till USA. Även där arbetade jag till en början i familj. Sen följde en kort period i en bank och därefter ett år på ett sjukhuslaboratorium vid Yale universitet i New Haven Connecticut. Min tid i USA1966-1968 sammanföll med en oerhört turbulent tid i USA. På nära håll fick jag uppleva 60- talets heta somrar med rasupplopp, Vietnamdemonstrationer och studentuppror och även efterdyningar av mordet på Martin Luther King den 4 april 1968.
Området där jag bodde plundrades och brändes i raskravaller. Själv kom jag att starkt engagera mig i motståndet mot kriget i Vietnam och kom att delta i några av de demonstrationer som jag efteråt kunnat läsa om i historieböckerna.
Hemlängtan drev mig tillbaka mot Sverige
Efter två år i USA blev hemlängtan för stor. Jag hade turen att få arbeta mig hem som "fripassagerare" på ett norskt lastfartyg som transporterade bilar till USA från Sverige.
Tillbakavägen gick inte utan last. Då tyngdes båten av NATO- material som skulle skeppas till en stor manöver i Nordnorge. Minnena finns kvar från hamnen i Baltimore med fotbollsplanstora ytor, fyllda av armefordon på väg att skeppas till Vietnam. Jag har fortsatt fredsarbetet i bl.a. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.
Ett positivt minne bland allt negativt är en härlig konsert i Baltimore med "Peter Paul and Mary". Min sluthamn var Uddevalla och mitt slutmål var Sandviken. Min fortsatta bana i livet blev arbete med barn. Jag utbildade mig till förskollärare och har nu snart arbetat 33 år inom barnomsorgen.
Min härliga liv idag
Min familj som består av min man även han en bruksunge från Sandviken och i dag två vuxna barn med två barnbarn som livets efterrätt. Familjen har många gemensamma intressen bland annat draghundssport. Vi har åkt med släde och hundarna sedan barnen var små. Vi har även tävlat i fjällterräng med hundarna. Resor är ett stort intresse och vi har besökt många länder. |
|
Fri vers
av
Annmargreta
Läst 638 gånger
och
applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-08-01 22:16
|
|
|
aol
mycket intresant läsning
2007-08-29
|
|
|
|
TiVa
Mycket intressant läsning! Min ingifta moster är från de trakterna också och jag har hört henne berätta många historier från sin ungdom, ävenom danserna... *skrattar* Det måste ha varit en stor begivenhet med de där danserna. Tack för intressant läsning!
2006-11-25
|
|
|
|
Cris
Tack, vad roligt att få läsa din levnadsbeskrivning. Väldigt intressant. Ingen platt uppväxt där inte.. Fint berättat
2006-08-02
|
|
|
|
vildvin
fint berättat, om livet
2006-08-02
|
|
|
|
Cajsa
tack för att du delar med dig! Det var intressant att läsa det du har skrivit!
2006-08-01
|
|
|
Nästa text
Föregående
Annmargreta
|
