Det är inte du, nu, vad jag ser,
Men den där vackra och sköra blomman
som log mot mig med förtjusning,
I iver att se mig smidig
Mellan varje blinkning!

När min glans slocknade
Och du skickade mig iväg,
Det var som att åka ner till igen plats.
Det är du som förnekar mig nu,
Att närma mig till din väg.

Att älska dig, aldrig räknade:
Jag var bara en del av det du ville,
Det jag strävade efter och få ingenting.
Bekänn att du inte kände
Det som aldrig, i oss, började!


Det var som att bara leva,
En berättelse som skrevs
Mellan natt och gryning.
Inte född, aldrig dött!
Det står med små bokstäver.