En liten obetydlig rörelse
och vi är inte längre kropp
någon säger andligen
säger äntligen, ofullbordat

säger perfektion är det ordlösa
retsamt bekymmersfria
glider fram i mellanslagen
ger plats åt lyssnare
skapar sin egen resonans

jag vill fortfarande ha din hand kopplat till min panna
en blinkning och du översätter
genast mitt språk till en slags överlevnad

orden fångar aldrig den exakthet av ljusets hastighet
vem låter jag sålla mina svagheter från vetot

du gräver i sanningshögarna
programmerad att vinna frihet
långt innan några insikter
leker motströms

endast en ren känsla är gott nog
en tom yta fyller sin funktion

orden är redan på väg
du vet att du aldrig ägt dem
på det sätt som jag säger att du gör
det du håller i din blick
är ett försök