Mitt namn är Ola jag är 30 år och jag har ett problem. Det står framför mig på andra sidan och jag älskar honom så, fy fan att jag älskar dig, fy fan vad jag älskar dig. Du är livet som rasar i mina ådror. Du står framför mig i en värld skapad av dina rädslor och grannarna. Du ser gult ljus och plåt och klinker men jag ser ditt helvete din andevärld. Han står framför mig i det bortförklarande dunklet. Likt en trotsig sjuåring på smala ben fastkilad i den dammiga betongen. Vi är inte på toaletten längre vi är i min andevärld den enda som existerar. Det är lågt till tak och det luktar kalk. Han står där. Mattias ditt namn är som en stilett tvärs ansiktet, svidande lömskt din jävla egoist. Du är gammal som jag men mycket yngre. Ett barn i vit sidenkostym, en armbandsklocka du aldrig tittar på. Bara ditt gråa hår berättar vem du verkligen är. Vad jag avskyr ditt patetiska självberättigande, ditt förbannade lipande över orättvisa och rättvisa. Du klöser i den svarta tavlan för att sudda ut en betydelselös versal. Men dina ögon, dina ögon kramar mina tankar så försiktigt du vill så väl och jag vet att du ser. Han står framför mig här i den sträva luften. Färgen har flytt med ljuset. Han ska gråta igen han ska berätta om de som stal och förnekade. Vi är i Rutgerskolans matsals källare. Han kan inte släppa den platsen, precis ovan oss ställde alla sig upp när han satte sig. Han ville bränna ner byggnaden och hällde en dunk över sig själv. Lågorna har falnat men såren skriker i vånda och hans smärta binder ner honom i ett smutsigt hämndkrig. Mitt namn är Ola och jag ser dig Mattias min omåttligt älskade fiende.