Luften är som stunden, den existerar bara för att jag vill. Jag existerar bara för att den vill, men den kommer inte knuffa mig fram. Ett icke existerande utrymme runt mig. En meters vakum mellan hud och tapet. Luften tycks hålla kroppstemperatur. Stilla.
Kalkbelagda fingrar vandrar över smutsigt glas och smeker min illusion. Minen har lossnat och ögonen slappnat av. Du ler lite grann jag vet vad du tänker. På den gången kärleken vann.

När kärleken segrar, poesi till tårar.

Tack för att du är här med mig, du lämnar mig aldrig eller hur? Ditt ljus dansar längs glaset i ljusa och mörka toner men din bild visar ett oändligt djup av vilja i vanmakt. Du är alltid här när jag söker dig, du följer min minsta rörelse. Jag ser i ditt ansikte i glaset och mina drömmar och tankar. Jag ser förskräckelse i kapslar, långsamma rörelser, sorg och tillbakablick. Du drömmer om kärleken, du gråter bara för kärlek. En frusen katt i värme och mer tonfisk än hon orkar. Du skrattar gott åt att få bära någons väska. En berusad mans lånade telefonsamtal. Du är vacker, du ser vackert. Kan du se vackert i mig också? Ser du ett vackert mönster i den rykande smog min projekterande skrothög skriker fram i? Stöter jag pusselbitar på plats, växer vackra blomster bakom mig i det tistel jag svär åt? Blir det jag tar i till guld. Säg att allt blir till guld. Säg att min buldoser rivit ner bara för att nytt ska växa. Säg att jag är värdefull.