Bara mull är mina tankar
som i massgrav rasar in;
sänkta samma stund som tänkta,
nedan hedens land neddränkta
under jordskredsskrevan min.

Bara tankar bär mitt ankar
som i masshav masar min
akterför som sakta vankar
fäst i gästbåtshamnens ranka
liknandes ett likvitt skinn.

Mitt, att vara fast och fäst men flykta
att storma still, men ändå an och av,
bort mot kulissens kust, lanternans lykta.
Men når vi fram, är det mot öppet hav.