Jag sitter på ödets rand,
Med full frihet att kasta mig från klippan.
Nedanför är skärornas vassa näbbar med
mina händer svullnade,
Alla färgpennor som var
Intensiteten i mina dagar, grått och svart,
Hur de alla slutar, tills den diffusa gryningen.
De kallar mig, rastlös!
Kanske småtroende på min sista flykt.
Jag kan se några elaka leenden
Bakom näbbarna, och även några ljud
Med machiavelliskt skratt, trots
Rena och ömtåliga färger på utsidan av liearna och pennorna.

Jag sitter fortfarande på kanten
Och jag frågar ödet: Var vill du ha mig?
Ödet säger mig ingenting! Beröva mig inte min frihet!
Jag kan alltid välja att kastar mig själv i näbbarna eller,
Att leva under lagarna som sliter sönder min hud,
Det ger mig friheten att välja vad jag vill
De vill ge, i utbyte mot mitt blod, för att tömma själen,
Från sociala stereotyper av siffror,
Från frihetens ekonomi, inom ekonomins frihet!

Jag sitter fortfarande!
Jag känner mig så tom att om jag kastade mig...
Den skulle glida i ett fall i Z
Och alla skulle skratta åt mitt hycklande försök
Att vara ett exempel för världen, med min beslutsamhet!
Efter att ha blivit ignorerad så mycket vet
Jag inte vad jag ska göra mer,
Om att attackera dem som kommer i min väg,
Även om min väg inte leder någonstans!