Hög på livet
I rådande desperation
Somnar utan förvarning
Vaknar åter vetande

”Du är dysreglerad”
Det säger min terapeut till mig
Jag smakar på ordet
Smakar på dess förhållande till mig
Dysreglerad

Terapin varar i tre timmar
Varje vecka, minst ett år
Vi lär oss radikal acceptans
Släpp taget och bli hel

Och med tiden känner jag av
Att integration sker mellan raderna
När sömmarna i mig spricker
Och vi syr om igen
Och igen

Det sker då och då - inte ofta -
Att jag inser att jag finns
Att jag är här, i min kropp
Mitt sinne i synkronicitet
Med min omgivning

Sedan somnar jag igen
Utan förvarning


Märker att månen blir mörk igen
Acceptans, släpp taget
Det säger häxorna är temat
Antecknar och följer efter

Och jag intalar mig
Att jag är vaket vidskeplig
Med intention, självvalt
När jag försöker höra
Den där inre, sanna, rösten

Men sanning som koncept
Som spirituell idé
Är en trasig kompass
Vilseledande, förvirrande, en gåta
Kanske till och med en myt
Det är paradoxalt
Tänker jag, och fortsätter
Lyssnar; känner efter, letar efter ett svar

Och du kan sträcka dig mot himlen
Hur mycket du vill
Med smala, bräckliga fingertoppar
Mot gud, mot någonting bortom

Men vindens bitande kyla
Mellan dina längtande, desperata fingrar
Solljuset mot din bleka vinterhud
Det blir ditt uppvaknande
Igen, igen, och igen