Hon vandrar, längs promillevägen. En milslång väg långt bort. Någon rusar förbi i en många decennier gammal bil, och gruset regnar över bäckarna bredvid. Det faller fritt och hejdlöst i det porlande vattnet.

En whisky för mycket för den där. Kanske bara just ikväll. Det talar i alla fall om att, någonstans bland bergen, har en enslig stuga varit källan till ljus i den mörka natten.

Mer än så, en glöd som många gånger kommer från djup vänskap. Den sortens närhet som chockerar, då när en så slående sanning hörs så tydligt i ljudet av ens eget skratt.

Hon vandrar. Omges av den tystnad som bara finns i riktigt gamla granskogar. Den stryker mot hennes hud, fyller hennes lungor. Det som döljer sig i mörkret gör sig påmint och vibrerar av liv, ända fram till gryningen.