Jag ville vara det stolta havet
Som skrattar och sjunger, den enorma väldighet!
Jag ville vara stenen som inte tänker,
Vägens sten, grov och stark!

Jag ville vara solen, det enorma ljuset,
De ödmjuka och oturligas bästa!
Jag ville vara det grova och täta trädet
Som skrattar åt den fåfänga världen och till och med döden!

Men havet gråter också av sorg...
Träden också, som en som ber,
Öppna dina armar mot himlen som en troende!

Och den högmodiga och starka solen, i slutet av en dag,
Det finns tårar av blod i vånda!
Och stenarna... de där... alla trampar på dem!