Stjärnor, den verkliga sansade uppfattningen.
Tröghet, omärklig rörelse
I den universella sideraliteten...

Eller, större stjärnor på det mänskliga himlavalvet!

Om stjärnor är något vanligt i galaxer,
Varför kommer de att vara toppen av vår art?
– Kanske är vår art något som har undgått ordningen
kreativ, en aberration född av ett evolutionärt misslyckande.
Det är därför vi stjärnor normalitet som en ouppnåelig process
Där bara ett fåtal stjärnor verkar normala för oss,
Resten gör det mindre vanliga, låt oss säga, vår dag till dag!
Det verkar som att allt i vårt liv är fel,
Allt bygger på antagandet om strävan efter perfektion
När, vad vi borde sträva efter var normalitet!
Och vad hindrar oss från att vara normala?
Det är den korta och förvrängda bild vi har av universum!
När han rör sig i kilometer per sekund,
Vi ser det som en bild av statiska figurer,
Som något vi rör med fingertopparna.
Det verkar därför som om normaliteten redan är installerad i oss
Och vi strävar ivrigt efter att nå den högsta nivån,
Solen av vår art i de miljarder som vi är...
som stjärnorna,
Sökande men fångade, på sin plats i universum...
Och gör allt som är normalt, ouppnåeligt!