Jag skriver sorgmantel med ett finger
versalernas stora vingar i askan

jag sörjer det som aldrig blev
och det som jag håller på att tappa
jag sörjer min själs otydliga kontur
att jag inte längre hör min inre röst
jag sörjer att färgerna torkat innan jag doppat penseln
att solen passerar utan att vi ids hälsa
att jag inte känner vinden
och regnet jag inte kan skaka av mig innanför porten
utan att bli osynlig redan i hissen

och så sörjer jag vid det slukhål jag grävt mig bitter
där jag ser alla själar falla som om
min svaga punkt ligger gömd under deras fötter

min sorg es tu casa eller vad man nu säger
när nyanser av den bor på alla våningar
och nya grannar hälsar på mig
hela tiden