Men slå mig då
Slåååååå

Ljudet ekar genom trapphuset och lämnar ett extra tyst mellanrum i verkligheten.
Att jag kan skrika så?

Kommer inte ihåg vad som händer sen.
I min hjärna ser jag de två vännerna springa ut genom porten så fort att benen ser ut som ett hjul. Sådär som det ser ut i tecknade filmer, ni vet...

Vet inte var allvaret kom ifrån.
All den där förståelsen varför alla är som de är
och hur viktigt det är att hålla ordning på varför alla är som de är så att jag kan behandla alla på rätt sätt.
Ja, på det sätt som gör dem minst illa, ni vet...

Jag?
Jag är bara till för det.
Jag är tio år och bara till för det.