Min fru är tyska

Jag förförde henne med två rader av Heine
som jag krafsade ner på rasten under en
föreläsning, utan att tänka mig för.
Jag kunde den utantill sedan tidigare, tänkte
väl att den skulle komma till användning en
vacker dag, en sällsynt dag, för vem talar tyska
här hemma nuförtiden...en tyska, och här var
hon, fram med pennan, sagt och gjort:

So wandelst du Geliebte still und sicher
und nur dein Abbild zittert mir im Herzen

Det räckte.
Dessa två rader skakade om henne och om
mig, när jag förstod att hon tog mig på allvar.


Tyck inte synd om mig, det var mitt eget
fel. Strax innan vi förlovade oss, vi var så
lyckliga. Då hädade jag mot poesin och lät
mig undslippa en iakttagelse som hade
gjort mig förvånad och lite sorgsen.
Jag sa då högt utan att tänka mig för,
för jag ville dela alla mina tankar med
min älskade:

Älskling, vi skriver inga dikter längre.

Det var ett torrt konstaterande.
Jag log, kanske för att dölja något.

Till min förvåning nickade hon ganska
belåtet och sa: Nej, det gör vi inte!
Hon såg nöjd ut.

Min fästmö måste verkligen ha älskat mig,
hon ville skydda mig mot poesin, för dagen
därpå fick jag en papperslapp med följande rader:

Vi skriver
inga dikter
Längre.
Poesin
är själens
soptipp
Verktyget
för de vanmäktiga
Spegeln för de blinda
Rösten för dem som inte
ska höras. De utsvultnas
uppkastning. De förgrämdas
frivolitet. De missförståddas
möjlighet till okänd revansch.
Nej, vi skriver inga
Dikter, mer.

Lappen hon hade skrivit orden på
skrynklade jag ihop i min ficka och sa:

Jag läser inga dikter mer

Jag läste den inte då, lappen försvann i tvätten
Den blev till ludd och förtret. Häromdagen efter år
av livligt äktenskap hittade hon den igen i sina papper
Stolt visade hon upp den för mig, jag läste den nu och
frågade: Tycker du den är bra?
Det bästa jag nånsin skrivit, blev svaret.
Å du milde...