Jag har länge levt i avhållsamhet
bara ett prisma vidrör min skugga

min dagliga rymd finns bara inomhus
bakom lykta tankar vet jag inget
som rör sig i gräset

om solen
har jag knappt yppat än mindre
vågat ta på hettan mellan mina andetag

det finns inga steg som springer ut
inga begär som tar studenten
hela min vardag är en blöt parkbänk

ett tomt flak kör sakta och stoppar upp trafiken
mellan vad jag vill och vad jag behöver
andras frågor besvaras korrekt
även de outtalade

de till mig själv kastar jag över balkongräcket
och går in

om solen skakar på strålarna
och ljuset tycker jag är märklig
säg bara att det inte handlar om dem
utan om mig

säg att

de betyder så mycket för mig
de betyder att jag lever och att

det gör för ont