Jag tittade ut genom fönstret och var vilse i fjärran.
En känsla inom mig sa åt mig att gå en promenad.
Jag gick ut och började gå runt och titta och titta.
Jag såg en kulle framför mig.
Det är inte på en så hög kulle.
Det som fångade min uppmärksamhet var att den här kullen såg ut som en varg med öppen mun och vassa tänder.
Jag gick uppför backen.
Jag kom till platsen som såg ut som en vargmun och tittade, det var som en tunnel.
Det var ganska mörkt inuti.
Jag gick in en stund och tittade på ett ljus i fjärran.
Jag undrade om berget skulle öppna sig på baksidan härifrån, så jag gick.
Jag hade gått en hel del när jag kom nära ljuset.
Mitt ansikte var ljust.
Jag gick lite till och såg att det här stället öppnade sig i en dal.
Jag gick nerför backen och tittade, en stor grönska runt om.
En bred äng, små sjöar, floder och klungor av skogar.
Det här stället ser inte ens ut som Hades.
Denna plats hade sin egen skönhet.
Nyfiken gick jag tillbaka till hålet jag hade kommit ur och tittade och hålet var stängt.
Nu blev jag ensam här.
Jag frågade min krona i mitt hjärta, mina känslor sa till mig, glöm det nu Hades, du är någon annanstans nu.
Den här gången ville jag veta alla sidor direkt.
Jag tittade på det motsatta berget, och jag kom dit genom att titta.
Jag blev förvånad.
Jag tittade på den framför honom, och jag var där i den här buketten.
Jag märkte något annat.
När jag tittade in och ville bestiga berget, gick jag därifrån med ögonens hastighet.
Nej, om jag sa att jag skulle gå en promenad så skulle jag gå sakta, sakta.
Jag kom gående till kanten av en sjö och tittade, fiskar hoppar i sjön.
Så jag sa att det finns andra levande varelser, jag tittade på himlen och fåglar flyger.
På den tiden var allt här.
Var fanns städerna, byarna, städerna när allt fanns där?
Det fanns inga bosättningar i sikte.
Jag korsade berg och kullar med ögonens hastighet, det fanns varken en stad eller en by.
Var detta en planet eller en stjärna, eller ännu oupptäckt av människor?
Jag kunde inte förstå om det var en plats i världen.
Det fanns dock ingen plats i världen som människor inte kunde utforska.
Jag tittade på bergen och kullarna på de platser jag passerade, allt stod i sin naturliga skönhet.
Yxan hade ännu inte kommit in i skogarna och gruvorna hade inte öppnats.
Det händer inte över en natt, jag har alltid levt på dagarna.
Jag hade inga problem med att sova i den även om det var kväll.
Det fanns alla fruktträd som kunde sökas runt.
Dessa frukter var fantastiska.
Jag smakade dem alla, en efter en.
Jag försökte lära känna länderna jag var i från den ena änden till den andra, men jag började sakta förstå.
Jag såg att detta till synes oändliga land var ett land, men jag kunde inte förstå vilket ännu.
Det fanns inte ett enda levande i människans namn.
Jag tänkte att jag skulle sitta vid havet och bo här även om jag har ett hus som ett palats där borta.
Jag tittade framför mig, det finns ett hus som det palats jag drömde om.
Jag blev chockad.
Jag gick hem och kollade allt.
Alla rum var möblerade.
Det fanns några vackra husgeråd.
De flesta föremålen var guld.
Som jag förstår det är det här huset nu mitt.
Jag tittade i köksskåpen och det stod all sorts mat och alla möjliga spritflaskor på hyllorna.
Jag tog med mig en flaska rött vin och gick ut på balkongen.
Jag satt på balkongen, kopplade av och drack mitt vin.
Jag var så glad att jag flög i luften.
Att flyga spelade ingen roll längre, jag flög redan.
Jag hade ingen inblandning.
Jag brukade oroa mig för arbete, mat, trafik, krig, slagsmål, rån, mutor, allt som var värdelöst, nu var jag borta från dem alla.
Jag märkte två viktiga saker.
Den första kunde resa och flyga med ögonens hastighet, och den andra var att förvandla mitt sinne till verklighet.